UppdragetUppdraget

Första AP-fondens uppdrag

Första AP-fonden är tillsammans med Andra, Tredje, Fjärde och Sjätte AP-fonderna buffertfonder i den del av pensionssystemet som är ett fördelningssystem. Grundprincipen i denna del är att utbetalningen av dagens pensioner finansieras genom avgiftsbetalningar motsvarande 16 procent av den pensionsgrundande inkomsten.

Storleken på in- och utbetalningarna varierar över tiden, bland annat beroende på demografiska förändringar och löneförändringar. Fonderna ska fungera som buffert i systemet för att jämna ut tillfälliga variationer på in- och utbetalningar.

Första-Fjärde AP-fonderna har samma uppdrag och ska konkurrera med varandra. Mandatet är brett och regleras i Lagen om allmänna pensionsfonder (2000:192). Där anges att "Första-Fjärde AP-fonderna skall förvalta fondmedlen på sådant sätt att de blir till största möjliga nytta för försäkringen för inkomstgrundad ålderspension. Den totala risknivån i fondernas placeringar skall vara låg. Fondmedlen skall, vid vald risknivå, placeras så att långsiktigt hög avkastning uppnås" (4 kap. 1 §) .

I förarbetena till lagen framgår också att "näringspolitiska eller andra ekonomiskpolitiska uppgifter skall inte finnas. Hänsyn till miljö och etik skall tas i placeringsverksamheten utan att avkall görs på det övergripande målet om hög avkastning". (Prop. 1999/2000:46 AP-fonden i det reformerade pensionssystemet avsnitt 7.1).

Av lagen framgår också hur fonderna får placera sitt kapital. Placeringsreglerna är flexibla och ger fonderna möjlighet att placera i flertalet tillgångsslag, dock inte råvaror (se tabell).

Sjätte AP-fonden är också en av buffertfonderna i pensionssystemet men har ett annat uppdrag; att placera riskkapital i små och medelstora svenska tillväxtföretag.

Fondernas förvaltning av fondmedlen utvärderas årligen på uppdrag av regeringen. Utvärderingen resulterar i en skrivelse till riksdagen.

Vad påverkar storleken på pensionen?

Inkomstpensionerna i det nya pensionssystemet bestäms av den enskildes inbetalda avgifter till systemet, det är ett så kallat avgiftsdefinierat system. Storleken på avgiftsinbetalningarna bestäms i sin tur av den försäkrades inkomst under den yrkesverksamma tiden. Pensionsbehållningen för inkomstpension räknas upp varje år med en ränta som motsvarar den genomsnittliga löneutvecklingen.

För att göra pensionssystemet finansiellt stabilt finns det en inbyggd mekanism, den automatiska balanseringen, som ska förhindra att utbetalningarna blir större än vad systemet långsiktigt klarar av. Om pensionssystemets skulder är större än dess tillgångar träder den automatiska balanseringen in och minskar uppskrivningen av pensionsbehållningarna, varpå pensionerna kommer att öka i något långsammare takt tills situationen förbättrats.

Det finns också scenarier där ett stort överskott i pensionssystemet uppstår. Riksdagen har beslutat att överskottet i sådana fall ska fördelas på de försäkrade det vill säga både nuvarande och framtida pensionärer. Hur en sådan överskottsutdelning ska gå till har utretts av Utredningen om överskott i ålderspensionssystemet (UTÖ).

Utredningen föreslog att utdelning ska ske genom att varje persons pensionsbehållning skrivs upp om pensionssystemets tillgångar överskrider skulderna med minst 10 procent. Det skulle innebära att samtliga pensionärer fick en ökad pension direkt och att de som förvärvsarbetar kan förvänta sig en något högre pension när de senare går i pension.

Riksdagen har ännu inte tagit ställning till hur en sådan överskottsutdelning ska genomföras i detalj.

AP-fondernas betydelse

Beräkningen av pensionssystemets tillgångar och skulder görs varje år av Försäkringskassan. Vid utgången av 2006 var pensionssystemets tillgångar endast 100 mdkr högre än dess skulder. Fondernas kapital utgör endast en mindre del, cirka 13 procent, av de totala tillgångarna i systemet. Resterande del består av avgiftstillgången, det vill säga värdet av framtida avgiftsbetalningar.

Även om fondernas kapital är litet i förhållande till den totala pensionsskulden påverkar AP-fondernas avkastning pensionsutbetalningarna på längre sikt. Ju högre avkastning fonderna lyckas skapa, desto mindre är risken för ett underskott i pensionssystemet och att balanseringen därmed behöver utlösas. För enskilda år, som 2004 och 2005, kan avkastningen på fondernas kapital vara helt avgörande för om en balansering måste ske eller inte.

AP-fondernas avkastning är inte den enda faktorn som påverkar risken för balansering av pensionssystemet. Den viktigaste faktorn för pensionssystemets stabilitet är förvärvsfrekvensen i svensk ekonomi. Två andra viktiga faktorer är barnafödande och invandring. Sedan 2004 har sannolikheten för balansering minskat tack vare ökande förvärvsfrekvens och god avkastning på buffertfondernas kapital.